Trubbel i paradiset.

Okej, så tydligen var gårdagens blogginlägg lite på gränsen. Jag var lite för deppig för er smak verkar det som. Flera har nämligen hört av sig och undrat hur det står till, om det är trubbel i paradiset eller till och med om någon har dött.

Allt är bra. 

Men om ni tror att denna blogg drivs av någon som är lycklig jämt, så tror ni fel! Jag är olycklig ibland, nöjd för det mesta och riktigt lycklig ofta. Och om jag ska blogga alla dagar, som jag verkligen strävar efter, så kommer min olycka ibland att lysa igenom. 


Att vara olycklig är ibland en del av min vardag. Det hjälper mig att uppskatta hur bra jag har det annars. Jag är inte blondinbella. Jag kör inte på så det ryker hela tiden. Jag stannar upp ibland och känner efter. Njuter av ögonblicket. Njuter av att leva. Njuter av att jag lever en gång, och det är nu.

Men tack för att ni hör av er, och bryr er. Det betyder jättemycket! Nu ska jag sticka och spöa mina kollegor i bowling. 

/Mika. Tror minsann att formen är tillbaka ändå. 

 

Idag är en sån dag.

Ni vet dom där dagarna när man bara flyger fram? Dansar på små rosa moln? Glider på räkmackan genom tillvaron och livet är en fest?

Idag är inte en sån dag.

Dream of ways, to make you understand my pain. Idag är en sån dag. 

Oh pretty baby, don't let me down I pray. Idag är en sån dag. 


Idag är en sån dag när det inte hjälper att tröstäta hela skafferiet tomt. Idag är en sån dag när man lipar till To Zion fast man borde vara immun vid det här laget. Idag är en sån dag när man inser att man har varit i bättre form.  Idag är en sån dag som man undrar om man någonsin kommer att komma i form igen.

Det här med att kompromissa.

Ni vet att man ibland säger att i alla typer av fungerande relationer måste båda parterna till viss del kunna kompromissa?

Det här är så långt jag sträcker mig med dom där kompromisserna.

Snart måndag.

Tänkte ha en underbar söndag.

På grund av oförklarligt magont som ännu mer oförklarligt hållit i sig hela natten och en kelsugen Torres vaknade vi klockan åtta här idag. Ljuvligt med sovmorgon alltså. 

Men eftersom jag älskar att vakna tidigt och ha hela dagen framför mig på helgerna hann jag äta en mysig frukost med yoggi, frukt och solrosfrö och ett glas apelsinjuice med massor av fruktkött. 


Efter frukosten tänkte jag se om jag kan rå på detta magont och unna mig lite trevligt sällskap och en promenad i det underbara vädret. Jag är fullkomligt förälskad i det faktum att våren är på väg. Det känns som att vi kan behöva lite vår, tycker ni inte?

Ikväll är det dags för bio, vi ska se this means war, som uppenbarligen har ögongodis för oss båda (Reese Witherspoon, Chris Pine och Tom Hardy). 

 
 

Fyra deltävlingar är avslutade.

Loreen drar in på scenen påklädd som fan med en nedsläckt scen, lite vindar, ett gäng snöflingor och någon enstaka strålkastare som enda effekt.

Sedan levererar hon sitt bidrag med en dans som innebär att hon inte går från scensida till scensida och visar upp sig. Hon gör sin grej. Och det räcker.

Serneholt, Perelli och alla andra kan dra hem. Är låten tillräckligt bra behöver man inte miljonbelopp och kroppsstrumpor.

Då går man hela vägen.

Som Loreen.

Och Danny, hjärtat. Du vet att du är snyggast och bäst. Och bloggens frikort. Men du får tyvärr rätta dig i ledet nu, för först går Loreen. Men jag ska fundera ut ett riktigt bra tröstpris. Jag lovar.    

Efterrätt på min bh.

Igår åts det räkor och dracks en hel del vitt vin till maten. Man skulle kunna säga att jag blev lite på pickalurven, men jag var nog mest avslappnad efter en dag fylld av stress och irritation. 

Till efterrätt åts det fruktsallad med vaniljkesella, eftersom mitt middagssällskap låtsas att man "dietar" (ja låtsas, eftersom du också åt sombreros till mellanmål efter frukosten idag!). Iallafall var det där med vaniljkesellan en jäkla nitlott efter en flaska vin, ska jag tillstå.

Nu har jag vaniljkesella på bhn, i soffan och på filten. Från igår alltså, naturligtvis. Men jag haft fortfarande samma bh, soffa och filt. 

Kontentan av detta är att man aldrig bör välja den smala vägen när det kommer till efterrätt.

I did my best.

Och det blev tyvärr inte bättre än så här.

 Nu drar jag på kalas. 

Rappa på, fröken.

Guuuud vilken slödag jag har! Panik och elände. Har inte gjort mycket mer än att sticka in om min sjuka morsa en sväng, men nu ska jag ta tag i det här!

Nu ska jag ta en dusch och göra mig fin inför Emses kalas ikväll. Sen ska jag ta mogna bilder. 

Vi får se hur det går...

It's ok not to be ok.

I morse fick jag en fråga gällande betydelsen av min tatuering i svanken... Ni vet den "Live, love, let go - saken" som fick mig att bli tveksam på om jag någonsin skulle tatuera mig igen. Den ja. Som jag även pratar om här.

Det är ingen fråga man bara slänger ur sig ett halvhjärtat svar på. Det kräver eftertanke, formulering och en gnutta mod. Mod som jag saknar i just detta läge. Det är därför jag älskar sanningen om Mika ibland. Här är jag brutalt ärlig. Här säger jag precis det jag känner, och sen ger jag inte ett skvatt för vad folk tycker om den ärligheten. Det är valfritt att läsa...


Åter till den där saken.

Den som förutom att vara fysiskt plågsam även tog det bästa av mig psykiskt. Många vet ju inte att där var något annat innan. Ingenting jag ångrar, och heller aldrig kommer att ångra, men en hyllning till en människa jag egentligen inte kände. Överskriven med en personlig tragedi som inte bara drabbade mig men satte punkt för en tid i mitt liv. 

Live, love, let go symboliserar allt som händer, med eller utan anledning. Det som stänger en dörr och öppnar en annan. Förlorade slag och vunna erfarenheter. Om att aldrig ångra, aldrig glömma men ändå gå vidare.

För att man måste. För att det kommer en ny tid.

Jag är ledsen om den här sanningen inte var vad du ville höra. Men det är så det är. Det är ett meterlångt ärr i själen som jag valt att ge uttryck för på en decimeter stor bit av min kropp. Det är ingenting jag ber om ursäkt för, ingenting jag ångrar och på alla sätt något jag är stolt över. Det är en del av min historia. Det är en del av mig. 

      

Du känner inte den sidan av mig.

Ikväll är en Mika-kväll. En kväll för mig själv. En kväll där jag har ordnat och styrt upp, lyssnat på musik och tänkt. Det går i perioder det där tänkandet. Ibland tänker jag nästan inte något alls, och ibland blir det där ensambehovet och tankestunderna livsviktiga. 

Jag har tänkt på hur tystnad ibland är ett väldigt effektivt knep. Men också fult. I vissa situationer helt nödvändigt, och i andra situationer rent förödande. Tystnad fungerar dåligt på mig. Man kan inte frysa ut mig så att jag tänker om. Jag är mer för den verbala varianten.

No more the fool
Who waits around 

No more the nights
Layin' awake
Cryin' and waitin' for the day to break 

Tillräckligt sagt.

 

Den dagen jag kallar min son eller dotter för hen, så sa jag fel.

För att slänga mig in i genusdebatten som nu stormar helt ohämmat från alla håll och kanter, så vill jag bara säga en sak:

Den dagen jag kallar min son eller dotter för hen, så sa jag fel. 

Alltså snälla skärp er, för fan. Jag är en flicka. Believe it or not. Jag är född och uppvuxen som flicka. Jag hade rosa kläder och blå kläder. Säkert gröna och gula med. Jag hade barbiedockor, ett litet kök och så hade jag den coolaste bilbanan i mannaminne. 

Min mamma kallade mig utan tvekan för henne, när hon talade om mig. Jag fick leka med vad jag ville utom plastvapen för det var mamma emot. Jag lekte helst av allt med min bilbana. Jag bar klänning en gång om året, och det var vid fotograferingen. Resten av livet levde jag i jeans och tights. Tror ni att min mamma hade tänkt sig det här när hon fick en flicka?

Nä, inte jag heller.

Kan vi inte åtminstone göra den här genusgrejen till en sak som man talar om vid en mer passande ålder? Och tills dess kan väl alla flickor och pojkar få leka med vad dom vill, och bära de kläderna som de trivs i. Så pass mycket kan väl alla föräldrar och barnpedagoger anpassa sig?

Två blondiner i Warszawa.

Om det skulle vara någon som gått miste om detta stora event så valde jag och Emse i år att fira våra födelsedagar i Polen. Varför Polen, tänker ni säkert?

Därför.

Det är ju asbilligt att ta sig hit och så. Man lever som en kung och så har dom ju lite shopping som vi inte har. Och strippklubbar. Och regeln är ju att man måste fira sin 25-årsdag på en strippklubb, det vet ju alla.

På väg till flygplatsen kan man exempelvis diskutera vilka djur som kommer att finnas på det Zoo som vi sedan länge bestämt att vi ska besöka. Då diskuteras det bland annat vilket typ av boende djuren har såhär under vintertid. Emse och jag bestämmer att vi helst av allt skulle vilja ha en giraff av alla djur, om vi får välja. Giraffen ska bo hos Emse och enligt henne så ska vi ”riva alla våningar under så att giraffen får plats för sin långa hals”. Intressant är då vad hennes våningsplan ska vila på...

Flygresan ner tar en timme och tjugo minuter. En kvart om man tvärdäckar så fort vi lyft (Emse däckade först!). Mycket smidigt. Taxi från flygplatsen till stan kostar runt trettio polska pengar vilket är lite drygt 70 kronor. Ungefär som att åka en gata i Malmö.

Hotellet var inte så kasst. Fem stjärnor, mycket fjäsk och en relaxavdelning som heter duga. Hit sprang jag och Emse i tid och otid i våra morgonrockar. Det gjorde ingen annan, men här skäms vi för oss själva. Och sängarna då? Vilka sängar! Det var som att slänga sig i graven, dö och komma till himmeln.

Emse läste Allers mest hela tiden tyckte jag.

Och sov.

 "Undra varför hissarna inte öppnar sig? Jag tänker inte sitta fast i en hiss på min 25-årsdag!"
"Tryckte du på knappen?"
"Nej, gjorde du?"
"Nej, men hissen rörde ju sig"

Emse trycker på lobbyknappen. Hissdörrarna öppnar sig. Slutet gott, allting gott. 

Första dagen ägnade vi mest åt shopping, sov middag (ja ni förstår, sängarna) och sedan gick vi på någon cowboy-inspirerad restaurang och åt som svin samt avverkade de äckligaste drinkarna jag någonsin fått i mig. I Polen är dom bra på mycket, men drinkar är inte en av de sakerna. Jag tvivlar på att dom smaksätter starkspriten mer än den lilla citronskivan dom slänger i. Efter det gick vi på klubb. Eller försökte iallafall, för vi blev nekade i dörren eftersom vi inte kom i sällskap med män. 

Har ni hört nått så jävla dumt? Det var en av de tillfällena när man önskar att man hade haft en slägga i bakfickan. På nästa klubb blev vi dock varmt omhändertagna utan att vara i sällskap av det lite svagare könet.

Söndagen, och tillika 25-årsdagen, tillbringade vi förmiddagen på zoo i snöslask, ösregn och en fantastisk kyla. Vi var rätt ensamma där. Inte ens djuren ville vara ute. Utöver att Emse var särskilt kunnig när det kom till att klargöra vilken typ av apor det var vi kollade på, så visste hon tydligen även att det är storken och inte pelikanen som kommer med bebisar. Hon hade däremot noll koll på djupet i vattenpölarna och gick rakt ner i en 15 cm djup vattenpöl. Lite överraskad över att jag gått runt om den och var i ett torrt skick bestämde hon sig för att med benen vifta sig upp ur pölen och dränka såväl sig själv, som mig och alla hennes shoppingpåsar. Ni förstår alltså vem som var mest störig på resan? Eller hur Emse? :)

Det var inte kallt. Vi frös inte. Till och med aporna skrattade åt vårt val av dag att gå på zoo.

Inte för att vara så, men ser inte apan ut som att någon antastat honom?

Har man jävligt lång hals så är det ju i och för sig ganska självklart att man behöver monstertungan!

Sedan shopping, manikyr, poolhäng, sova middag (ja, sängarna) och sedan ett besök på El Greco som har de bästa efterrätterna i stan. Och förrätterna. För att inte glömma huvudrätten. Om ni någonsin åker till Warszawa så är El Greco det enda tipset jag lämnar. Ni kommer att älska mig för det tipset.

Måndag började vi med pedikyr för att sedan avverka den sista shoppingen. Vi tog farväl av poolområdet, sov lite middag, förberedde oss för en tidig morgon genom att beställa en förstaklassig rooooom service och sedan återvände vi till dom jäkla sängarna igen.

Överlag kan man nog säga att vi är ganska utvilade tycker jag. Och skulle jag få gissa vad Emse gör just nu, så sitter hon nog och beställer kuddar från företaget som tillverkade hotellsängkläderna. Till Emses framtida pojkvän, om han nu läser denna bloggen, vill jag bara säga:

Stoppa det jävla köpet.

Hon sover för gott. Det märks. Hon snarkar! 

För att avsluta detta utdrag ur min livshistoria måste jag säga att jag haft en helt underbar weekend tillsammans med finaste Emse. Om jag skulle firat min tjugofemårsdag all over again så hade jag fortfarande valt att göra det på samma sätt. Love u darling!!

 

25. I warszawa.

Zoo i snöblandat regn, shopping, manikyr, poolhäng, powernap och nu femtiorätters på världens mysigaste restaurang. Jag har så otroligt många bilder som ni ska få se så fort jag kommer hem.

Men jag bjuder på en dagens:
Emse: Kolla vilken stor pelikan!
Jag: Wow, det är dom som kommer med bebisarna.
Emse: Nä, det är storken.
Jag: Ja, okej.

Whatever. Jag visste inte att Emse var en sån jävla biolog. Nu ska vi beställa in efterrätter. Jag kanske dör. Det här är himmelriket!

Vår weekend, so far.

Okej, så vi stötte på lite mindre problem med internet på hotellet men det ska vara avhjälpt imorgon. Hotellet är för övrigt verkligen fantastiskt alltså. Jag kommer aldrig att kunna sova i en vanlig säng igen!

Dagen har ägnats åt shopping och häng på hotellets relaxavdelning och nu har vi precis dragigt igång vårt födelsedagsfirande. Jag började med att äta en hel middag i tron att jag åt kyckling med ris OCH pommes, men det var vitkål. Jodå, såatte.

Återkommer. Eventuellt som 25-åring, men I Will be back.

Ja alltså, det är ju lite si och så med internet här...

Nu drar vi!

Var beredda, härliga Warszawabor! Ingenting kommer någonsin att bli detsamma...

Födelsedagsmiddag med min familj.

Blev ingen bild på håret idag. Men det blev bra. Jag är ruggigt nöjd faktiskt. Har ägnat hela eftermiddagen åt att fixa med resan och kvällen åt att äta födelsedagsmiddag med min familj.

Jag har en helt underbar familj, det går inte att komma undan. 

Har packat det sista nu, och överger er till förmån för lite skönhetssömn för det ska gudarna veta att mitt utseende hade kunnat gynnats av! Imorgon åker vi, och jag tar självklart med mig datorn för att göra mitt bästa och uppdatera er under resans gång,

så håll utkik här! 

Drar på ett välbehövligt besök på Hårakademin.

Välbehövligt som i utväxt, kluvna toppar och risigt hår. Dessutom är jag inte tillräckligt blond. Jag ser fan ut som en brunett bredvid Pamela Anderson.

 

Ledig. Lunch. Och Warszawa.

Ledig dag idag. Ifall någon missat. Sjukt nöjd med min semesterläggning denna gången. Idag ska jag vara social tills jag spyr samt springa ärende. Imorgon ska jag ägna halva dagen åt mitt yttre. Det betyder att när jag åker så finns det eventuellt någon som gillar mig, samt att jag ser så bra ut som det går. Eventuellt. 

Ryktet går att jag ska luncha med den andra bidragande faktorn till att jag går på denna jord idag. Utöver min kära mamma alltså. Och det tycker jag ska bli lite spännande, särskilt eftersom det enda vi har gemensamt är att jag vid något tillfälle legat i hans pung ett gäng dagar. Lite av ett socialt experiment kan det bli. Eftersom jag kan, så tänkte jag beställa det dyraste på menyn och dricka champagne till lunch. Det är ju ändå en födelsedagslunch sa han. 

Ikväll ska jag försöka att styra upp packning inför helgens resa som går till Warszawa med Emse. Herregud. Det här kan gå precis hur som helst. Tanken är att vi ska njuta av all lyx hotellet har att erbjuda, äta gott om kvällarna och dricka mängder om nätterna. Skrev jag mängder? Jag menar måttligt, mamma. Visste ni att hotellet har ett litet löfte till sina gäster?

"If you're not satisfied with your stay, let us know and we'll make it right".

 Låter ju oerhört lovande i mina öron. 

Dagens utmaningar.

Jamen dagen gick ju lysande, om jag får säga det själv.  Speciellt om man tar i beaktande att den var fylld av utmaningar.

Började morgonen med en snigelwalk till jobb. Är det ingen som saltar längre? Hade ingen frukost hemma så åt gräddbullar på vägen. Det är minsann ingen enkel match med tumvantar! Utmaning nummer 1. 

Väl på jobb insåg jag att patientplanerarna valt att pröva mig något. Precis som med allting i livet finns det saker man har lättare för, och saker man har svårare för. Likväl finns det patienter som väljer att pröva ens tålamod mer eller mindre. Idag kan man säga att min patient valde att pröva mig lite mer. Och då var ändå min stubin rekordlång när vi startade. Och millimetertunn när vi avslutade. Utmaning nummer 2. 

Som ansvarig för gästdialyserna tar jag en hel del utländska samtal. Jag ringer även en hel del samtal till utlandet. Idag ringde jag till Tyskland och pratade engelska. Ingen där kunde engelska. Och jag kunde inte ett endaste litet ord tyska. Utmaning nummer 3.

Har ni någonsin prövat att bädda rent när en galen katt flyger runt i sängen och leker med ändarna till lakan och påslakan? Jag har. Det är inte värt det. Utmaning nummer 4. 

Nu ska jag försöka att laga lasagne med djupfryst köttfärs. Utmaning 5. Och ta ett glas vin för att fira att jag nu har semester i nästan en vecka. Belöning. Samt försöka att hålla mig vaken lite längre än nio ikväll. Utmaning 6. 

 

Bättre sent än aldrig...

Nu jäklar tänkte jag slå på stort och slänga ut lite bilder från kalaset som hölls i helgen. Det var en underbar kväll med fantastiskt sällskap och tillräckligt mycket sprit för att vi skulle stå ut in på småtimmarna. 

Okej, så man kanske kan säga att jag är lite petig och så. Pedantisk om ni vill. Ja okej, tvångsmässig då. Men när jag håller kalas, så håller jag kalas. 

Jag glömde att ta en bild på all mat, men jag tog en bild på det absolut viktigaste på hela kalaset. Viktigare än presenter, gäster och trevlig stämning. Den livsviktiga tårtan.

Tog några bilder på gäster också. Inte så många, men vadå. Man var ju upptagen nästan hela tiden. 

Och syrrorna såklart, som var på väg ifrån kalaset till gymnasiedisco och 18+ på slagt. Herregud vad jag är gammal. Men visst har jag vackra systrar?

Jag öppnade presenter också!

Fick ett mycket vackert armband från Thomas Sabo, en tillhörande berlock, en resa, vackra vinglas, ljusstakar samt pengar och presentkort. 

 
På det stora hela var jag mycket nöjd. Ingen blev magsjuk, ingen stupade av alkoholförgiftning och jag försökte att uppföra mig som en värdinna. 

 

Okej, jag kunde väl inte hjälpa att jag trodde att där var kaffe i termosen som endast var förvärmd med vatten. Vissa kanske tyckte att det var helt okej att få lite spädning istället för påtår? Så stäm mig då.

 

Kanske gör om detta någon dag. År 2037 fyller jag ju 50 år. Ska vi säga samma tid?