It's ok not to be ok.

I morse fick jag en fråga gällande betydelsen av min tatuering i svanken... Ni vet den "Live, love, let go - saken" som fick mig att bli tveksam på om jag någonsin skulle tatuera mig igen. Den ja. Som jag även pratar om här.

Det är ingen fråga man bara slänger ur sig ett halvhjärtat svar på. Det kräver eftertanke, formulering och en gnutta mod. Mod som jag saknar i just detta läge. Det är därför jag älskar sanningen om Mika ibland. Här är jag brutalt ärlig. Här säger jag precis det jag känner, och sen ger jag inte ett skvatt för vad folk tycker om den ärligheten. Det är valfritt att läsa...


Åter till den där saken.

Den som förutom att vara fysiskt plågsam även tog det bästa av mig psykiskt. Många vet ju inte att där var något annat innan. Ingenting jag ångrar, och heller aldrig kommer att ångra, men en hyllning till en människa jag egentligen inte kände. Överskriven med en personlig tragedi som inte bara drabbade mig men satte punkt för en tid i mitt liv. 

Live, love, let go symboliserar allt som händer, med eller utan anledning. Det som stänger en dörr och öppnar en annan. Förlorade slag och vunna erfarenheter. Om att aldrig ångra, aldrig glömma men ändå gå vidare.

För att man måste. För att det kommer en ny tid.

Jag är ledsen om den här sanningen inte var vad du ville höra. Men det är så det är. Det är ett meterlångt ärr i själen som jag valt att ge uttryck för på en decimeter stor bit av min kropp. Det är ingenting jag ber om ursäkt för, ingenting jag ångrar och på alla sätt något jag är stolt över. Det är en del av min historia. Det är en del av mig.