Den dagen jag kallar min son eller dotter för hen, så sa jag fel.

För att slänga mig in i genusdebatten som nu stormar helt ohämmat från alla håll och kanter, så vill jag bara säga en sak:

Den dagen jag kallar min son eller dotter för hen, så sa jag fel. 

Alltså snälla skärp er, för fan. Jag är en flicka. Believe it or not. Jag är född och uppvuxen som flicka. Jag hade rosa kläder och blå kläder. Säkert gröna och gula med. Jag hade barbiedockor, ett litet kök och så hade jag den coolaste bilbanan i mannaminne. 

Min mamma kallade mig utan tvekan för henne, när hon talade om mig. Jag fick leka med vad jag ville utom plastvapen för det var mamma emot. Jag lekte helst av allt med min bilbana. Jag bar klänning en gång om året, och det var vid fotograferingen. Resten av livet levde jag i jeans och tights. Tror ni att min mamma hade tänkt sig det här när hon fick en flicka?

Nä, inte jag heller.

Kan vi inte åtminstone göra den här genusgrejen till en sak som man talar om vid en mer passande ålder? Och tills dess kan väl alla flickor och pojkar få leka med vad dom vill, och bära de kläderna som de trivs i. Så pass mycket kan väl alla föräldrar och barnpedagoger anpassa sig?